.

o

Blir så irreterad på mig själv. Det som är bra för mig, kastar jag bort, så har det alltid varit. Jag dras alltid till det som inte är bra, rätt, på något sätt.
Tankarna kommer upp i huvudet. Hur mycket har jag inte gått miste om på gamla känslor som jag trott var något fast det INTE är, det ligger och gnagger. Fast inerst inne vet jag natuligtvis att det aldrig blir något mer, det vill jag ju verkligen inte heller. För minna känslor för dig är döda & det ångrar jag i dag att jag inte fattade då.

För nu kanske jag gått miste om något väldigt bra, något jävligt bra.
Tagit mig några månader & fatta det, hur illa är inte detta? Och nu då?